Nittonhundrasexton

I kaptensmässen efter middagen hade någon nålat fast ett svartvitt fotografi på väggen. Det visade två män i tygkepsar som stod på däcket av ett äldre, klumpigare fartyg. Bakom dem syntes en märklig maskin, mer badkar än ubåt, med en liten sfärisk kammare hängande under en enorm tank.

De två männen var Jacques Piccard och Don Walsh. Datumet som stod skrivet under fotografiet med bleknad tuschpenna var den 23 januari 1960. Fartyget var batyskaf Trieste, och den dagen hade de blivit de första människorna att nå botten av Challenger Deep.

Polly hukade sig på ryggstödet till en stol och betraktade bilden. Trieste var en fantastisk maskin, och en skrämmande sådan. Dess tryckkropp var en stålkula strax under två meter i diameter med väggar tretton centimeter tjocka. Flytkammaren ovanför, som rymde mer än hundratusen liter bensin (vilket är lättare än havsvatten och svårt att komprimera), gav hela farkosten dess flytkraft. När de ville sjunka släppte de ut en del av bensinen. När de ville komma upp igen fällde de järnkulor som bars som barlast.

Det var hela systemet. Ingen motor, ingen elektronisk djupkontroll. Bara kemin mellan bensin och havsvatten, och en trosakt.

Nedstigningen tog fyra timmar och fyrtioåtta minuter. På ungefär nio tusen meters djup sprack en av de yttre plexiglasrutan. Piccard och Walsh kände hur hela farkosten ryckte till och hörde en skarp smäll. De övervägde att vända om. Det gjorde de inte.

På 10 911 meters djup satte sig Trieste till vila på en blek lerbotten. Walsh rapporterade senare att han sett en varelse som han beskrev som en plattfisk, kanske trettio centimeter lång, som drev omkring på det djupet – ett påstående som fortfarande debatteras av biologer. De stannade på botten i tjugo minuter. Sedan började den långsamma färden tillbaka upp till världen.

Femtiotvå år förflöt innan nästa person nådde samma djup. James Cameron, filmregissören, gjorde doppet ensam 2012, i en farkost han hade hjälpt till att designa. Efter Cameron kom Victor Vescovo, som 2019 började göra doppet upprepade gånger och så småningom förde andra med sig ner.

Polly betraktade fotografiet länge. Det var något med det glappet, femtiotvå år mellan första och andra doppet, som slog henne. Jordens djupaste plats, besökt en gång och sedan lämnad i fred i ett halvt sekel. Som om människorna hade bockat av den på en lista och gått hem.

Från köket bredvid hördes det mjuka klingandet av någon som diskade, och det låga mumlet från en radio. Lampan i mässen spred ett varmt sken. Fotografiet hängde tyst på sin spik – tre män som blickade ut från en vintermorgon sextiosex år sedan, när jordens djupaste plats stod i begrepp att besökas för första och, under lång tid, enda gången.