Burken

På morgonen den andra dagen tog Chiara med sig en glasburk till Pastas akvarium. Burken hade ett skruvlock. Inuti fanns en levande krabba.

Chiara höll burken ovanför vattnet. Pasta tittade på. En arm vecklade ut sig och sträckte sig längs sidan av akvariet.

Chiara släppte burken i vattnet. Den sjönk långsamt. Pasta gjorde inget utfall. Bläckfiskar, sa Chiara, gör inga utfall. De observerar först.

Polly satt på kanten av akvariet. Krabban skuttade mot glaset inuti burken. Pasta rörde burken med en arm. Hennes sugkoppar hade två hundra sinnesceller var. "En bläckfiskarm smakar på allt den rör vid," sa Chiara.

Pasta tog burken med en andra arm. De två armarna vände den långsamt. En tredje arm kom runt baksidan för att utforska locket.

Bläckfiskar har öppnat skruvlock i laboratorier sedan 1950-talet. Första gången tar det vanligtvis tio eller femton minuter. De tänker inte i steg. De låter sugkopparna känna trådarna och vrider locket i den riktning trådarna drar.

Pasta vred locket ett halvt varv. Sedan ett till. Locket lossnade. Krabban skyndade ut i det öppna vattnet.

Den kom inte långt. Pastas fjärde arm var redan krökt vid burkens öppning. Krabban försvann in i bläckfiskens näbb.

Chiara skrev något på en skrivplatta. "Tre minuter och fyrtiotvå sekunder. Hon blir snabb. Första gången vi gav henne en burk tog det elva minuter."

Pasta återvände till sin rörspiral. Hennes armar slingrade sig runt henne själv.

Bläckfiskar är väldigt märkliga, sa Chiara till Polly. De är närmare släkt med en snigel än med något med ryggrad. De har tre hjärtan. Deras blod är blått, eftersom det bär syre med koppar istället för järn. De lever bara tre till fem år i det vilda. Pasta var redan två. Hon skulle lära sig allt hon någonsin skulle veta under den tid hon hade kvar.