På den tredje morgonen hade Chiara ett nytt experiment. Hon placerade en liten labyrint av akryl på botten av tanken. I mitten av labyrinten låg en bit krabbkött. Väggarna var genomskinliga, men vägen genom var komplex: två högersvängar, en vänster, och en liten kammardörr som bara kunde öppnas från ena sidan.
Pasta iakttog redan från sitt vanliga hörn. Chiara ställde upp en liten videokamera på kanten och steg tillbaka.
Vad Polly såg härnäst var något hon aldrig tidigare hade sett.
Pasta skickade ut två armar mot labyrinten innan hennes kropp lämnade hörnet. De två armarna rörde sig oberoende av varandra. Den ena gick över toppen av labyrinten, utforskade strukturen. Den andra gled längs golvet, in i labyrintens ingång. De två armarna koordinerade inte med varandra. De agerade som om de var separata varelser.
Detta var ingen metafor. Chiara förklarade, medan det hände: en bläckfisk har omkring femhundra miljoner neuroner. Två tredjedelar av dem finns inte i dess centrala hjärna. De finns i armarna. Varje arm har sitt eget komplexa nervsystem. Varje arm kan lösa enkla problem på egen hand. Den centrala hjärnan ger högre intentioner. Armarna förhandlar om detaljerna.
Polly hoppade längs tankens kant för att hänga med. Den första armen trädde genom labyrintens korridor. Den nådde första svängen, pausade, kände efter och svängde. Den nådde andra svängen. Pastas kropp hade fortfarande inte rört sig från sitt hörn. Den andra armen, den som utforskade toppen, hittade den lilla dörren vid kammaren och testade dess kanter. Den tryckte en gång. Dörren gav efter lite.
Den första armen nådde dörren inifrån labyrinten. Den tryckte i motsatt riktning. Dörren öppnades.
Armen tog krabbköttet.
Read it. Then say it.
Shadow this paragraph in the PollyStop app — record yourself, see how close your pronunciation gets to a native speaker's, sentence by sentence. Free.
Hela utbytet hade kanske tagit trettio sekunder. Pasta hade inte rört sin huvudkropp en enda gång.
Chiara, som tittade på sin videoskärm, andades ut långsamt. "Det här är den del vi fortfarande inte förstår," sa hon. "Armarna fick maten. Löste bläckfisken labyrinten? Eller löste de två armarna den tillsammans, medan den centrala hjärnan gjorde något helt annat? Vi vet inte. Det finns argument för båda. Jag får i princip betalt för att argumentera om det."
Polly tittade på Pasta. Bläckfisken sträckte nu långsamt ut sin kropp, som en katt kanske skulle göra. De åtta armarna samlades ihop och drog krabbköttet till näbben. Labyrinten, tom, låg kvar på tankens botten.
Det finns ett uttryck som forskare använder när de inte kan passa in en varelse i de kategorier de hade innan de mötte den. Uttrycket är "utomjordisk intelligens." Polly hade hört det i föreläsningsvideor. Hon hade trott att det var poetiskt. Idag, när hon såg två armar arbeta sig genom en labyrint utan att konsultera varandra, ändrade hon sin uppfattning. Det kunde vara bokstavligt.
Chiara packade ihop kameran. "Jag har ett lunchmöte," sa hon. "Du stannar. Hon gillar sällskap."
Polly stannade. Pasta återvände till sitt rör. Eftermiddagsljuset genom fönstren ändrades långsamt från blågrått till guld. Bläckfisken öppnade ibland ett öga och tittade på henne.
Polly sa ingenting. Bläckfisken väntade uppenbarligen inte på att bli tilltalad.
