Tidszoner

På den fjärde morgonen befann sig tåget någonstans väster om Novosibirsk. Polly tittade på den lilla klockan ovanför kupédörren. Den visade 06:30. Klockan hade inte ändrats sedan Moskva. Alla tidtabeller för Transsibiriska järnvägen följer Moskvatid, hela linjens längd, i sju dagar och sju tidszoner. Detta är ett praktiskt beslut från Sovjettiden: man kan inte driva en järnväg över åtta tusen kilometer om varje station har en egen tid.

Den lokala tiden utanför fönstret var dock omkring 10:30. Solen hade varit uppe i sex timmar. Fälten var redan varma.

Denna förskjutning mellan tågtid och utetid var, som konduktören hade berättat för henne, en av de små mentala utmaningarna under resan. Vid Vladivostok skulle tågets klocka visa en sak och den lokala solen något som skilde sig med sju timmar. Många passagerare fann detta förvirrande. Vissa anpassade sig. Andra gjorde det inte.

Polly hoppade ner från sin plats på baksidan av britsen och gick på upptäcktsfärd.

Restaurangvagnen låg tre vagnar bort. Polly gick längs tre vagnar, hoppade från brits till brits och längs korridorens räcke. Varje vagn var en lång träpanelad tunnel med åtta kupéer på sidan, en samovar i ena änden och ett konduktörrum i den andra. Konduktörerna, i gröna uniformer, satt med fötterna uppe och läste tidningar mellan stationerna. De såg inte förvånade ut över att se en papegoja. Tåget hade gått sju dagar i veckan i över hundra år. Det hade sett saker.

Restaurangvagnen var målad i en bleknad röd färg på utsidan och en oväntad ljusblå inuti. Tunga spetsgardiner. Träbås. Ett litet kök i bortre änden där en kock i vit förkläde lagade något som luktade som kål. Två passagerare satt redan och åt. Polly tog plats vid det tomma båset vid fönstret.

En servitör i en något för stor kavaj dök upp. Han lade en meny på bordet. Menyn var på ryska, sedan engelska, sedan kinesiska. Borsjtj. Pelmeni, som var små ryska dumplings fyllda med kött. Laxrom på mörkt bröd. Te. Vodka. Öl.

Servitören väntade. Polly lutade huvudet. Han log, tog tillbaka menyn och försvann. Två minuter senare återvände han med en liten tallrik med bröd, smör och en bit mörk sill. Han placerade den på bänken i båset i Pollys höjd.

"Kökets komplimanger," sade han på engelska.

Sillen var saltad och stark. Polly provade en liten bit. Den var stark men god. Brödet hade en svag syrlighet hon aldrig hade smakat förut, ett resultat av tre dagars jäsning. Smöret var osaltat. Kombinationen, i rätt ordning, var något som ryssar hade ätit i långdistansvagnar i hundratjugo år.

Tåget fortsatte. Utanför restaurangvagnens fönster hade tajgan tunnats ut till ett högt öppet gräsland, den södra kanten av Väst-Sibiriska slätten. En hjord kor betade nära ett litet trähus. En man på cykel väntade vid en järnvägskorsning.

Servitören gick tillbaka till köket. En radio spelade, någonstans i bakgrunden, en låt Polly inte kände igen men som hon misstänkte var mycket populär i denna del av världen. Hon avslutade sillen. Hon satte sig vid fönstret. Tåget rörde sig.