Den fjärde morgonen var Chiara sen. Hon kom in med två kaffe från hörnbaren. "Vi har inte gjort färgtestet för Polly," sa hon.
Hon lade tre tallrikar på botten av tanken. Klarröd. Klarblå. Klargul. Under en av dem täckte en liten kupol en bit räka. Idag låg räkan under den röda tallriken.
"Här är det märkliga," sa Chiara. "Bläckfiskar är färgblinda. Deras ögon har bara en typ av fotoreceptor. Enligt alla tester vi någonsin gjort på deras ögon kan de inte skilja färger åt."
Polly lutade huvudet.
"Och ändå," sa Chiara. "Titta."
Pasta rullade ut sig. Två armar sträckte sig över tankens botten. De passerade den blå tallriken utan att sakta ner. De passerade den gula tallriken utan att sakta ner. De stannade över den röda tallriken. En arm lyfte kupolen. Pasta tog räkan.
Read it. Then say it.
Shadow this paragraph in the PollyStop app — record yourself, see how close your pronunciation gets to a native speaker's, sentence by sentence. Free.
"Hon är inte blind för färg," sa Chiara. "Men det är inte hennes ögon som ser den."
Under de senaste femton åren har biologer upptäckt att bläckfiskens hud är full av ljuskänsliga celler. Samma molekyler som finns i en mänsklig näthinna finns på ytan av en bläckfiskarm. Huden kan upptäcka olika ljusvåglängder. Hos vissa arter kan huden upptäcka specifika färger.
Detta är ett svar på en gammal gåta: hur kan ett färgblint djur kamouflera sig perfekt i färgglada miljöer? En bläckfisk på korall matchar korallen. En bläckfisk på sand matchar sanden. Dess ögon kan inte se färg. Men dess hud kan. Huden ser vad huden behöver kopiera.
Polly gick långsamt längs tankens kant. Hon hade aldrig tänkt på sina egna ögon förut. Idén att ett djur kunde se med delar av sig själv utöver sina ögon var märklig.
"Vi har publicerat artiklar om detta i ett decennium," sa Chiara. "De flesta kan fortfarande inte tro det. Djurets hud ser."
