Tidszoner

På den fjärde morgonen befann sig tåget någonstans väster om Novosibirsk. Polly tittade på den lilla klockan ovanför kupédörren. Den visade 06:30. Klockan hade inte ändrats sedan Moskva. Alla tidtabeller för Transsibiriska järnvägen följer Moskvatid, hela linjens längd, i sju dagar och sju tidszoner. Man kan inte köra en järnväg över åtta tusen kilometer om varje station har en annan tid.

Den lokala tiden utanför fönstret var dock ungefär 10:30. Solen hade varit uppe i sex timmar.

Denna skillnad mellan tågtid och utetid var, som konduktören hade sagt, en av de små mentala utmaningarna under resan. Vid Vladivostok skulle tågets klocka visa en sak och den lokala solen något sju timmar annorlunda.

Polly hoppade ner och gick på upptäcktsfärd.

Restaurangvagnen låg tre vagnar bort. Varje vagn var en lång träpanelad tunnel. Konduktörerna i gröna uniformer satt med fötterna uppe och läste tidningar mellan stationerna. De såg inte förvånade ut över att se en papegoja. Tåget hade sett saker.

Restaurangvagnen var målad i blekrött utvändigt, ljusblått invändigt. Tunga spetsgardiner. Träbås. Ett litet kök längst bort. Polly satte sig vid det tomma båset vid fönstret.

En servitör i en något för stor kavaj dök upp med en meny på ryska, engelska och kinesiska. Borsjtj. Pelmeni. Laxkaviar. Servitören tog tillbaka menyn och återvände sedan med en liten tallrik i Pollys höjd: bröd, smör och mörk sill.

"Kökets komplimanger," sa han på engelska.

Sillen var saltad och stark. Brödet hade en svag syrlighet från tre dagars jäsning. Smöret var osaltat. Kombinationen var något som ryssar hade ätit på långdistansresor i hundratjugo år.

Utanför fönstret hade tajgan glesnat till högt öppet gräsland. En hjord kor betade nära ett litet trähus. En man på cykel väntade vid en järnvägsövergång.