Polly tänkte på pilgrimsfalken i två dagar. Hon ville känna formen av dess dykning.
På den tredje morgonen, innan besöksparkeringen fylldes, gick hon till El Capitan. Hon hittade en pilgrimsfalk på en hög avsats. Det var en hane, mindre än honan hon hade sett med Tomas. Skiffergrå rygg, vitstreckat bröst. Den åt något.
Hon satte sig på en manzanitgren femtio meter bort och väntade.
Pilgrimsfalken avslutade sin måltid. Den torkade näbben mot klippan och tittade på henne. Sedan klev den av avsatsen.
Den flaxade inte. Den vek sina vingar mot kroppen, som ett blad som dras in i en stjälk, och föll. Den accelererade. Den passerade mitten av klippväggen på två sekunder. Sedan vecklade den ut sina vingar, svängde, och försvann bakom en klippkant.
En pilgrimsfalk i dykning kan nå 380 kilometer i timmen. Det är den snabbaste rörelsen av något djur på jorden. För att dyka så snabbt utan att skada sig har pilgrimsfalkar ett tredje ögonlock som stänger över ögat för att hålla vinden ute. De har små kottar i näsborrarna som bromsar luften som kommer in i lungorna.
Read it. Then say it.
Shadow this paragraph in the PollyStop app — record yourself, see how close your pronunciation gets to a native speaker's, sentence by sentence. Free.
Polly var inte byggd för det dyket. Hon visste det. Men nyfikenheten var större än vetskapen.
Hon flög upp till avsatsen och tittade ner. Fallet var nästan lodrätt. Hon vek sina vingar mot sin gröna kropp. Hon lutade sig framåt. Hon föll.
Det var inte ett pilgrimsfalkdyk. Det var en papegoja i för mycket brådska. Hon vinglade. Vinden kom under ena vingen. Hon rättade till, tappade linjen, rättade till igen. Tjugo meter in öppnade hon sina vingar och drog ut i en lös, generad båge.
Hon försökte igen, mindre, från en lägre avsats. Sedan igen, ännu lägre. Vid middagstid hade hon gjort åtta korta dyk. Inget var pilgrimsfalkdyk. Alla var lite bättre än det förra.
