Dykande falken

Hon tänkte på pilgrimsfalken i två dagar. Hur den hade vikt sina vingar. Ögonblicket från sittplats till försvinnande. Hon ville känna dess form, inte i huvudet utan i kroppen. Så på den tredje morgonen, innan besöksparkeringen började fyllas, gick Polly för att leta efter fågeln.

Hon hittade en pilgrimsfalk nära El Capitan, på en avsats kanske fyrahundra meter upp. Det var en hane, mindre än honan hon hade sett med Tomas, skiffergrå på ryggen, vit med svarta band på bröstet. Den åt något. Hon tittade inte noga på vad det var.

Hon satte sig på en manzanitakvist ungefär femtio meter bort och väntade.

Pilgrimsfalken avslutade sin måltid, torkade näbben mot stenen och tittade på henne. Den lutade huvudet. Sedan klev den av avsatsen.

Den flaxade inte. Den vek sina vingar mot kroppen, som ett blad som dras in i en stjälk, och föll. Polly såg den accelerera. Fågeln passerade klippväggens halva höjd på kanske två sekunder. Sedan vecklade den ut sina vingar, svängde, klättrade bort och försvann bakom en klippavsats.

En pilgrimsfalk i dykning kan nå 380 kilometer i timmen. Det är den snabbaste rörelsen av något djur på jorden. För att dyka i den hastigheten och inte bli medvetslös av luften, har pilgrimsfalkar ett tredje ögonlock som stänger över ögat för att hålla vinden ute, och små koner i sina näsborrar som fungerar som konen framför en jetmotor, vilket saktar ner luften som kommer in i deras lungor. De är byggda för fallet.

Polly var inte byggd för fallet. Hon var byggd för korta sprinter och precisa landningar. Hon visste detta. Men nyfikenheten var större än vetskapen.

Hon flög uppför klippan till avsatsen som pilgrimsfalken hade använt. Hon stod på den. Fallet öppnade sig under henne, nästan vertikalt, svindlande. Dalen låg långt ner. Luften steg förbi henne i svala vågor.

Hon vek sina blågröna vingar mot sin gröna kropp. Hon lutade sig framåt. Hon föll.

Det var inte ett pilgrimsfalkdyk. Det var en papegoja i för stor brådska. Hon vinglade. Vinden kom under ena vingen och försökte tippa henne. Hon rättade till, tappade linjen, rättade till igen. Tjugo meter in, öppnade hon sina vingar och drog sig ur det i en lös, generad båge.

Hon landade på en tallgren hundra meter under avsatsen. Hon andades en minut. Sedan gjorde hon det igen, mindre denna gång, från en lägre plats. Sedan gjorde hon det en tredje gång, ännu lägre.

När solen stod i zenit hade hon gjort åtta korta dyk och ett hyfsat. Inget av dem var ett pilgrimsfalkdyk. Alla var lite bättre än det förra.

Från någonstans högre upp på klippan tyckte hon sig höra pilgrimsfalken ropa. Hon sa till sig själv att den förmodligen inte skrattade åt henne. Det var förmodligen bara vinden.