Farväl till Pasta

På den sjunde morgonen kom Polly ner till tanken tidigt. Labbet var tyst. Chiara skulle inte komma in förrän om en timme. Korridorerna doftade svagt av havsvatten och desinfektionsmedel. Institutet hade vaknat så här varje morgon i hundrafemtiofyra år.

Pasta var redan vid tankens framkant.

Detta var inte normalt. I sex morgnar hade Polly suttit på kanten och bläckfisken hade legat hopvikt i sitt rör, eller svävat i ett hörn, eller hängt från det övre glaset. Idag var bläckfisken tryckt mot tankens framvägg, alla åtta armarna utspridda löst mot glaset, hennes enda synliga öga i nivå med Pollys.

De tittade på varandra.

Vad som passerar mellan en papegoja och en jättebläckfisk från Stilla havet är, nästan säkert, inte vänskap. Det kanske inte är något som Polly skulle känna igen som sällskap. Bläckfisken kanske bara hade undersökt den varmblodiga varelsen som hade varit runt hennes tank i sex dagar. Bläckfiskens hud nära hennes armar var en blek pulserande rosa. Bläckfiskar kan läsa värme genom sin hud. De kan läsa rörelse genom sina sugkoppar. De kan läsa kemin i vattnet som har rört vid en annan kropp. De samlade information.

Polly hoppade längs kanten. Bläckfiskens öga följde henne, sedan rörde sig hennes armar långsamt för att följa. När Polly stannade, stannade ögat.

I sju hela minuter tittade de på varandra. Ingen kom in. Vattenfiltret surrade mjukt. Polly var medveten om att detta inte var normalt djurbeteende, på någon sida.

Sedan gjorde bläckfisken något som Polly inte hade sett henne göra hela veckan. Hon vecklade ut en arm långsamt, långsamt, och tryckte spetsen av den mot glaset precis mittemot där Pollys fot vilade på kanten. Spetsens dyna vilade mot glaset. Sugkopparna längs undersidan spred sig, sedan blev de stilla.

Polly lutade sitt röda huvud. Efter en stund sänkte hon sin näbb mot glaset och rörde det försiktigt med sin stängda näbb. Genom det kalla glaset, på hennes sida, fanns inget. På bläckfiskens sida, kanske en hel del.

Armen stannade där i en lång minut. Sedan gled den tillbaka in i vattnet.

Chiara kom in tjugo minuter senare med två kaffekoppar. "Du ska åka," sa hon och tittade på Polly. Det var ingen fråga.

Polly lutade sitt huvud.

"Jag föreställde mig att detta skulle hända," sa Chiara. Hon satte ner kaffekopparna. Hon gick till tanken. Pasta hade drivit tillbaka till sitt rör. Chiara knackade en gång på glaset med en knoge. Pasta rörde sig inte. Chiara log. "Hon låtsas att inte märka. Hon gör så här när hon är upprörd."

Polly sträckte sina blågröna vingar.

"Res säkert," sa Chiara. "Det finns mycket av havet jag inte har visat dig. Det mesta av havet, faktiskt. Vi är bara ett institut på en strand." Hon vände sig till sitt kaffe. "Kom tillbaka när du kan."

Polly lyfte från kanten. Hon cirklade en gång över tanken. Pasta tittade inte upp. Polly flög ut genom den långa korridoren i institutet, förbi sardinerna och tången och den lilla bläckfisken i hörnet av sin tank, och ut genom bakdörren in i den ljusa morgonen vid Villa Comunale.

Neapelbukten öppnade sig framför henne. Vesuvius satt tvärs över vattnet. Havet var en färg hon hade tillbringat en vecka med att lära sig tänka på som en kropp, med många smarta saker inuti, bara några av vilka en papegoja någonsin kunde möta.

Hon klättrade. Hon vände. Hon fann den östliga vinden.