Över Uralbergen

På den tredje morgonen stannade tåget i Jekaterinburg. Galina hade redan lämnat det. Hon hade klivit av i de tidiga morgontimmarna på en station som Polly hade sovit sig igenom, med en kram och en liten vinkning som Polly bara halvt hade registrerat genom dimman. Pavel sov fortfarande. Två nya passagerare hade tagit de tomma kojerna under natten: en soldat på kanske tjugo år i en uniform som var för ren för att ha använts än, och en äldre man med grå-gult hår och en fiskelåda.

Polly hoppade fram till fönstret.

Jekaterinburg är den största staden i Uralbergen. Uralbergen delar Europa från Asien. De är inte höga, mer som en lång nött ås än en mur. Men de är gamla. För femhundra miljoner år sedan, när superkontinenten Pangaea formades, var Uralbergen redan en betydande bergskedja. De har nötts ner i en halv miljard år och finns fortfarande kvar. De är några av de äldsta bergen på jorden.

Transsibiriska järnvägen korsar Uralbergen genom Jekaterinburg. Det finns en liten markör vid kilometer 1 777 av linjen som säger EUROPA på ena sidan och ASIEN på den andra. Varje rysk passagerare Polly hade träffat den morgonen hade berättat för henne om denna markör. Några av dem steg av tåget i Pervouralsk, stationen närmast markören, och gick dit för att ta foton. Konduktören berättade för henne, med ett litet leende, att markören var en turistuppfinning. Den faktiska gränsen, geografiskt, var inte vid en tydlig punkt på en karta. Delningslinjen löper ungefär längs vattendelaren av Uralfloden, som i sig är en lång båge snarare än en linje.

Men den symboliska korsningen var poängen.

Tåget drog ut från Jekaterinburg in i låga kullar täckta av tall och gran. Skogen hade förändrats sedan dagen innan. De vita björkarna fanns fortfarande där, men blandades nu med mörkare barrträd. Landet var mer skrynkligt. Små floder rann i grunda dalar.

Den nya passageraren med fiskelådan öppnade den och lade ut sina drag på det lilla bordet. Han ordnade dem efter färg. Han verkade inte behöva någon av dem för tillfället. Han ville bara ha dem framme.

"Var fiskar du?" frågade Polly försiktigt.

Han tittade upp. Han verkade inte förvånad över att en papegoja hade talat. "Bajkalsjön," sade han. "Om tre dagar. Omul. Bajkals lax. Du hittar den ingen annanstans i världen." Han pekade på en särskild grön-och-silver sked. "Det är vad jag använder."

Polly lutade sitt röda huvud. Mannen stängde fiskelådan.

Några timmar senare, nära Pervouralsk, saktade tåget in förbi en liten vit obelisk i en glänta. Obelisken hade en metallplatta på ena sidan med texten EUROPA på kyrilliska. Plattan på andra sidan läste ASIEN. En liten grupp av tre turister tog ett foto. De vinkade till tåget. Pavel, nu vaken, lyfte en hand från sin laptop och vinkade tillbaka.

Obelisken gled bort bakom dem. Tallarna slöt sig återigen omkring dem. Tåget hade korsat en kontinent på samma sätt som man skulle kunna korsa en liten gata.