Över Uralbergen

På den tredje morgonen stannade tåget i Jekaterinburg. Galina hade redan lämnat under natten. Pavel sov fortfarande. Två nya passagerare hade tagit de tomma bäddarna: en soldat på kanske tjugo år i en uniform som var för ren för att ha använts ännu, och en äldre man med grågult hår och en fiskelåda.

Polly hoppade fram till fönstret.

Jekaterinburg är den största staden i Uralbergen. Uralbergen delar Europa från Asien. De är inte höga, mer som en lång, sliten ås än en mur. Men de är gamla. För femhundra miljoner år sedan var Uralbergen redan en stor bergskedja. De har slitits ner i en halv miljard år och finns fortfarande kvar. De är några av de äldsta bergen på jorden.

Transsibiriska järnvägen korsar Uralbergen genom Jekaterinburg. Det finns en liten markör vid kilometer 1 777 av linjen som säger EUROPA på ena sidan och ASIEN på den andra. Konduktören berättade för Polly, med ett litet leende, att markören var en turistuppfinning. Den verkliga gränsen, geografiskt sett, var inte vid en tydlig punkt. Delningslinjen går ungefär längs vattendelaren av Uralfloden.

Men den symboliska övergången var poängen.

Den nya passageraren med fiskelådan öppnade den och lade ut sina drag på bordet. Han ordnade dem efter färg.

"Var fiskar du?" frågade Polly.

Han tittade upp. "Bajkalsjön," sa han. "Om tre dagar. Omul. Bajkals lax. Du hittar den ingen annanstans i världen." Han pekade på en grön-och-silver skeddrag. "Det här använder jag."

Några timmar senare, nära Pervouralsk, saktade tåget in förbi en liten vit obelisk på en glänta. EUROPA på ena sidan. ASIEN på den andra. Tre turister vinkade till tåget. Pavel lyfte en hand från sin laptop och vinkade tillbaka.