Redaktören av Sig Själv

På den sjätte morgonen gjorde Chiara kaffe åt dem båda och satte sig bredvid tanken. Pasta hängde upp och ner från ett hörn av glaset. Hennes kroppsklocka pulserade mjukt. Hennes armar svävade runt henne som en långsam blomma.

"Det finns en sak till jag vill berätta för dig," sa Chiara, "och jag vill berätta det långsamt, för det är det märkligaste jag vet om bläckfiskar."

Polly satte sig på kanten.

"Bläckfiskar kan redigera sitt eget RNA i realtid," sa Chiara. "Inget annat djur gör detta i samma takt."

DNA är djurets långsiktiga ritning. Det förändras inte mycket under en livstid. RNA är arbetskopian. Cellen gör RNA från DNA när den behöver bygga ett protein. Hos de flesta djur matchar RNA exakt med DNA.

Hos bläckfiskar stämmer inte RNA. När RNA skapas, skriver cellen om delar av det. De flesta av dessa ändringar sker i de delar som bygger nervsystemet.

"Varför?" sa Chiara. "RNA-redigering är reversibel. DNA-mutation är det inte. En bläckfisk kan justera sitt nervsystem som svar på vattnets temperatur eller kemin i dess mat. Den stämmer sitt eget hjärna. Kostnaden är att arten själv inte har kunnat utvecklas mycket. De betalade för kortsiktig flexibilitet med långsiktig stabilitet."

Pasta svävade. Hennes hud nära ögonen fladdrade genom mjuka rosa och bleka bruna nyanser.

"Varje enskild bläckfisk," sa Chiara, "är ett något annorlunda djur från alla andra, på ett sätt som du och jag och andra papegojor inte är. Samma DNA, men arbetsmaskineriet byggs nytt, varje liv, för det vattnet och den maten."

Polly tänkte på sin egen hjärna. Den hade byggts en gång, på det sätt de flesta hjärnor byggs, och var nu helt enkelt hennes. Hon avundades inte Pasta flexibiliteten. Men hon tyckte mycket om att veta att djur som Pasta fanns.